tiden går...

... och vi med den.

Att finna lyckan i dess sanna mening tror jag är meningen med vår tid här, meningen med våra liv.
Att alltid göra det som är rätt är nog en omöjlighet, men att alltid göra det som är gott är fullt möjligt i vilken situation som helst. Det valet har vi alltid.
Men vad händer då dina goda handlingar och avsikter inte når fram? När någon vänder sig bort och inte förmår ta emot...

Vi drabbas alla mer eller mindre av traumatiska upplevelser genom livet. De flesta av oss tar sig på ett eller annat vis igenom dessa upplevelser och många gånger går vi efteråt starkare in i en ny del av livet. Vi fortsätter... med nya erfarenheter om vad livet kan handla om och utsätta oss för, men kanske framförallt, med nya insikter och fördjupad förståelse för vilka vi egentligen är. Vi lär känna oss själva på ett djupare plan -förvisso ett plan som vi säkert hellre varit förutan i utbyte mot att slippa traumat som skapat förutsättningarna, men, vad som händer oss själva och de personer vi har omkring oss kommer vi aldrig att kunna råda över. Vi kommer alltid att drabbas i större eller mindre omfattning, så länge vi lever.

De av oss som inte tar sig vidare, som inte går stärkta av erfarenheten ut på andra sidan, vad händer med dem? Det är dessa människor som är svårast att nå, som vänder sig bort, eller som sluter sig och inte förmår ta emot goda avsikter och handlingar. För den som blir utestängd, för den som vill göra gott, skapar detta frustration och en känsla av hopplöshet. För den som sluter sig eller vänder sig bort innebär det att traumat stannar kvar obearbetat inombords, som en elakartad klump av sorg och förtvivlan i själen. Förvisso använder vi oss alla av olika strategier för att hantera livets svårigheter där tystnad och förnekelse är en naturlig fas då vi hamnar i ett chocktillstånd. Men detta är inget statiskt tillstånd. Det naturliga är att chocken övergår i en reaktionsfas och vidare in i en bearbetningsfas och slutligen landar i en nyorienteringsfas. Att fastna i förnekelse och att inte våga gå vidare gör oss sjuka och det är det som ofta drabbar den som inte går att nå. Även den frustrerade hjälparen riskerar att drabbas och utveckla fysiska och psykiska problem.

Inom mig har jag en bild av min pappa där han är glad och stark. Han leker med oss barn, fixar och bygger. Tar med oss på smådjursauktion och med oss hem har vi kaninungar, höns och kalkoner. Till stor del har jag honom att tacka för mitt intresse för djur och natur. Att mata småfåglar, spana efter rådjur och rävgryt...
När jag ser honom nu där han sitter, eller oftast ligger, på vårdrummet framför sin teve, är det nästan som om det inte är samma person jag har framför mig, som jag en gång kände. Vägen från då till nu har varit lång. Ingenting har förändrats över en natt. Ändå är det så svårt att acceptera att det blivit som det blivit.

Idag är det 21 år sedan min bror dog. Sedan den dagen har vi inte nått fram till min pappa, men den elakartade klumpen av sorg och förtvivlan i hans själ har gjort sig påmind vid mer än ett tillfälle. Visst är jag medveten om att det kan finnas många anledningar till att han drabbats av sina sjukdomar, men jag är övertygad om att hans obearbetade förnekelse inte har haft något positivt inflytande över hans liv heller. De flesta som får samma diagnos som min pappa (http://www.braintumor.org/patients-family-friends/about-brain-tumors/tumor-types/glioblastoma-multiforme.html) överlever i högst 15 månader. Han tillhör de 4 % som tagit sig igenom 5 år.
Jag är som jag är, jag tolkar allt och söker efter meningen med det som händer och sker. När det gäller min pappa så rör sig mina tankar i många olika banor, men oftast landar dom i samma slutsats. Jag tror att han gav upp just denna dag för 21 år sedan. Hoppet och meningen med livet kom aldrig tillbaka till honom. Det är så mycket mer, som jag inte tagit upp här, som tyder på det. Varje gång han blivit sjuk har hans starka kropp kämpat emot. Till och med så mycket att utomstående inte haft en aning om att han varit sjuk, men sedan han insjuknade senast har vi vetat att det bara kan gå på ett håll. Cancer är aldrig ett värdigt slut. Den äter upp dig inifrån och lämnar endast spillror kvar av den du en gång var. Men även om man gett upp hoppet och kanske till och med önskar att man inte längre fanns till, är den en kamp för livet till det sista andetaget.

Att finna lyckan, att inte förlora hoppet, att söka meningen med livet. Det är det som är viktigast, men även svårast i livets mörkaste stunder.
Så var aldrig rädd för att sträcka ut en hand, att fråga, att säga det du känner. För vad är det värsta som kan hända?
Kanske du inte når fram, men att du valde att inte försöka, är ändå alltid en svårare insikt att leva med.

 

 

 



 

statusuppdatering

Borde göra något helt annat just nu, för att inte tala om att jag skulle vilja göra något annat just nu.
Önskar jag hade fotografiskt minne, så att tiden med näsan i böckerna kunde kortas ned och lämna mer tid till annat...
... och det är mycket annat som både lockar, men som även skulle behöva göras.

Det har gått mer än en månad sedan jag flyttade, men jag har inte gått igenom alla mina grejer ännu. Visserligen är det kanske ingen panik, men jag kan inte förneka att det hade känts bra att få avsluta åtminstone något av allt det som påbörjats.

Ja, jag har flyttat. Har bott här i över en månad nu. Känns som hemma. Verkligen konstigt hur snabbt den känslan infann sig, eller kanske inte...
A och T bor här ibland och med sin pappa ibland. Just nu mest hos sin pappa, eftersom jag försöker ta mig igenom helveteskursen Human Biomedicin II med godkänt resultat. Den som även är anledningen till min önskan om ett fotografiskt minne. Håhå jaja, hade det bara inte varit för alla dessa läkemedel... som sannolikt kommer att vara mig välbekanta om några år -åtminstone en del av dem. Har ju ingen aning om vad jag vill jobba med inom min blivande profession.

Har ingen aning om en hel del annat heller för tillfället...

Ja, jag har flyttat. Det var dags. Hög tid att ta tag i livet, innan det försvann iväg.
Nej, vi är inte ovänner. Vänner. Precis som innan jag flyttade. Vi vet hur det är. Har varit. Det räcker så...
Åsikter har alla rätt att ha, men det är faktiskt bara vi som vet hur vi har haft det.

Min åsikt... är att känslor finns till för att vi ska visa dem. Känslor är en stor del av meningen med livet. Utan känslor får man överleva på hoppet.
Det går inte att leva på hoppet i evighet. Det spelar ingen roll hur envis man är, för till slut tar krafterna  och hoppet också slut...

Livet är kort. Tro mig. Jag vet hur snabbt det kan ta slut. Ingen vet vad som händer i morgon. Det är bland annat den insikten som är den största anledningen till att detta vansinnespluggande känns så jobbigt. Hade ju hellre ägnat denna tid tillsammans med mina barn. Men det är såhär det funkar. Våra samhällsnormer är skapade utifrån lögnen att vi kommer att leva för evigt. Varför? Alla vet ju att det inte är sant.

Jag har i alla fall för avsikt att stanna kvar i livet så länge jag bara kan.
Jag vill även fylla mitt liv med det som känns rätt. Just nu innebär det bland annat att jag måste bevisa att jag uppnått den kunskap som samhället har bestämt att en sjuksköterska ska besitta. Fine. Jag kapitulerar. Inställer mig i ledet -och lider en liten smula.

Livet är kort. Det erbjuder snålt med utrymme att ägna sig åt att ångra saker och ting. I synnerhet saker man ville göra, men aldrig gjorde.
Med andra ord; om man vill någonting så måste man våga.
Det kommer visserligen alltid att finnas åsikter om allas våra val, men det är enligt min mening, ingenting som får ha någon betydelse, eftersom åsikter alltid kommer att existera oavsett vad vi väljer att göra.
Det är först när man vågar lita på sina känslor som man kan vara ärlig mot sig själv...

 

 

 

Jag tror det kallas mod.

 

Prestation...

... bedömning, utlåtande. Det är precis vad stora delar av mitt liv handlar om just nu och jag gillar det inte alls.
Det blir liksom en slags kamp mot självaste förnekelsefasen, där jag lägger all kraft på att tänka ut HUR jag ska angripa problemet med att få in ny kunskap i skallen, för att sedan fortsätta  processen med att planera för NÄR jag ska börja med denna inbankning.
I stället för att "bara" sätta igång...

...men, så är jag väl inte den mest självsäkra personlighet jag träffat heller. Det beror ju så otroligt mycket på vad det handlar om dessutom.
Före påbörjad utbildning finns det liksom inte så värst många chanser att prova på det här med att agera sjuksyrra, med riktiga patienter som har riktiga sjukdomar och riktiga skador.
Att ge upp när det tar emot är inget alternativ för min del, men fasen vad mycket bättre jag hade mått just nu, om det varit en kalligrafilektion jag skulle hållit i på onsdag och inte en lektion om synförändringar!

Ett gemensamt intresse eller talang för ofta samman människor och det är ju även som så att en och samma person såklart kan tillhöra flera olika gemenskaper.

Jag har å ena sidan en gemenskap med mina studentkollegor, där vi till exempel denna vecka allihop ser fram emot att få närvara vid en obduktion samt mer eller mindre våndas inför kommande fallseminarium. I denna gemenskap är mycket av det vi upplever nytt för de flesta av oss och det ger en viss känsla...

Jag har å andra sidan en helt annan gemenskap med personer som har samma eller liknande yrken som det jag själv har. Där är det en helt annan känsla som råder eftersom jag helt enkelt är säker på vad jag kan. Det är en trygghetskänsla i det som jag kan längta efter i prestaionsångest-tider.

Jag träffade en person med ett liknande yrke i förra veckan och på bilderna kan man se vårt senaste samarbetsresultat...

 

... där jag tecknat bilden på ett papper och han gjorde ett konstverk av bilden på mitt skinn.

 

Sov gott

 

 

 

att leva i nuet...

... innebär för mig till viss del att verkligen inse, att allt inte blir som man tänkt sig. Det gäller både i det stora och det lilla.
Att leva i nuet är så mycket lättare sagt än gjort och den som strävar efter ett närvarande och meningsfullt liv i nutid, måste många gånger kämpa dag som natt, för att nå just detta mål.
Vårt samhälle är sannerligen inte uppbyggt kring den filosofi som förespråkar tid för eftertanke och möjlighet att känna och uppleva livet här och nu.
Vi förväntas planera allt in i minsta detalj flera år framåt i tiden och ve och fasa om vi inte klarar av att hålla rätt kurs genom veckans alla dagar. Det kan ju vara näst intill katastrof om barnen blir förkylda och måste stanna hemma, eller, hemska tanke, något helt oförutsett inträffar... och ofta spelar det inte ens någon roll om det oförutsedda är något positivt eller negativt, för det fanns inte plats för det i planeringen i vilket fall som helst!

Det där med att vara sjuk hände mig senast i dag, eller rättare sagt var det på gång redan i går kväll. Nuförtiden kan jag ofta stoppa huvudvärken innan den får ett stadigt grepp, men ofta innebär inte varje gång. Så var fallet denna morgon, då jag egentligen skulle jobbat från kl. 7. Det kan funka någon enstaka gång, att bita ihop och försöka göra det man ska trots allt, men det var verkligen ingen idé att ens fundera i dom banorna denna morgon. Loppet var kört från och med det att jag slog upp ögonen.
Det är inte kul att ringa och sjukanmäla sig och "ställa till det" för dom som det drabbar, fast vad finns att göra?! Det måste helt enkelt få finnas utrymme för oförutsedda händelser
-överallt där det finns människor!

Att leva i nuet innebär för mig även att ta tillvara på de resurser som finns och att inte medverka till skapandet och konsumtionen av onödiga tjänster och produkter. Det finns såklart en mängd olika åsikter om hur vi bäst spar och värnar om jordens resurser (som vi tydligen anser tillhöra oss...) och detta är således min åsikt.

Då kanske man frågar sig vad jag tänker när jag går och köper en sån här...

... eller hur?! Ja, helt ärligt är det ju såååå hiiiimla roooligt att köra mc -vem kan förneka detta faktum?!? Men, planen är även att denna bränslesnåla (och snygga :) maskin ska transportera mig istället för bilen så många som möjligt av de gånger jag sitter i den ensam utan något som helst behov av passagerarsäte och bagageutrymme. Tyvärr blir det ju en hel del o-kollektiv trafik när man bor i Västra Karup och pluggar i Halmstad t.ex.....

Det är som sagt sällan som jag konsumerar annat än livsmedel,

 fast nu skulle man kanske kunna säga att jag har jag gjort det ordentligt -i dubbel bemärkelse utifrån mitt sätt att se på saken i alla fall :)

Och visst är den fin?!





måla, måla...

... liten blomma. Tänk vad roligt det kan vara att jobba! Ju fler tofflor jag målar desto roligare blir det. Det mesta i livet går i vågor. Tror inte det finns något som är lika roligt alltid, utan en aning nyanserat är det allt, även det som för det mesta känns kul.
När jag till exempel har gjort barnpyssel nr. 650, så kan det faktiskt finnas mer motivation att måla ett par tofflor och därefter kan det sitta fint med en skylt eller två :)
Variation är oftast inte fel, men, det kan vara bra med kontinuitet också, så länge det finns balans mellan de båda!
Denna och nästa vecka är det dessutom två trädgårdsjobb som gäller och så börjar jag sommarvikariera på Bjärehemmet på måndag dessutom. Det ända man har är tid, sägs det ju, så här gäller det att planera!

Imorgon får vi efterlängtat besök från Avesta, när B och E och lille N kommer för några dagars visit :)
Jag hoppas innerligt att det vill vara vackert väder då och att bonden som äger rapsen runt vårt hus, kan/vill låta den stå och mogna åtminstone tills våra gäster har fått se den blomma. Det brukar alltid vara brunt på den stora åkern lagom till B kommer och hälsar på, så en endaste gång kan det väl få vara en annan färg på utsikten! Men, är den mogen så är den ju och den är verkligen GUL just nu och för ett par dagar sedan såg den ut såhär...

några tofflor/träskor från senaste leveransen...

När regnet öser ner, vinden viner och solen inte synts till på flera dagar,

 så kan det kännas hopplöst svårt att tro, att det faktiskt är sommar just nu.

Men kom ihåg, att en svala gör ingen sommar,

det är upp till oss var och en, att göra sommaren!

den blomstertid nu kommer...

... med sommarlov och sol och bad. Eller var det sommarstress, moln och regn det skulle va?
Hur som helst så har denna dag varit solig och full av frisk luft och inte en endaste liten droppe regn. Den enda åska som varit på gång har befunnit sig inuti min skalle, men orsaken till detta är naturligtvis inte högtryck vs lågtryck utan spända sternocleidomastoideus i gott sällskap med framförallt höger trapezius...

Det handlar alltså om min arma nacke som vanligt och mitt stackars huvud, som liksom inte har någon egentlig chans att slippa undan eländet, eftersom det råkar befinna sig i "förlängningen av" dessa muskler och dessutom, i allra högsta grad, är beroende av att de finns :)
Men, nu får det vara färdigklagat -jag har ju trots allt tagit mig igenom även denna dag och just nu börjar överskottsenergin infinna sig. Jag skulle kunna göra tusen saker innan sängen får träffa mig, men det är inte den bästa ingivelsen att följa -säger erfarenheten mig... Det blir då lätt en likadan dag som denna i morgon nämligen.

Det är full fart i produktionen denna månad för i juli börjar jag vikariera på Bjärehemmet. Det blir 6 veckor i sommar och jag hoppas det blir lika kul som förra året. Det är ett mycket underligt liv jag lever som student, egen företagare och anställd. Det är lite av varje och ibland känns det nästan som om det går mer energi åt att se till att inte tjäna för mycket pengar för att studiemedlen inte ska påverkas, än vad det går energi till att plugga och jobba effektivt.
Varför då studiemedel och inte bara jobb, när jag nu ändå jobbar samtidigt som jag pluggar? Kort och gott handlar det om att det ena inte räcker till utan det andra och jag vill verkligen inte klaga på att jag, 37 år gammal, kan utbilda mig till något som många kanske anser att jag borde gjort för 15 år sedan. Heja CSN! Men varför i hela fridens namn ska det finnas ett tak för hur mycket jag får tjäna i förhållande till bidrag och lån?! Om jag lånar allt vad jag orkar och samtidigt tjänar pengar allt vad jag orkar, så kan det väl inte ha någon negativ effekt på den svenska allmännyttan? Jag är ju nu inte professor i samhällsekonomi, men någon som är det , kanske skulle kunna förklara dessa så kallade "fribelopp" som ej får överstigas...

Nu lite bilder på skolavslutningsbarn. Det är förvisso bara det ena barnet (A) som slutat första klass (T arbetar fortfarande på dagis :)) men såhär såg de i alla fall ut den 8 juni, som var avslutningsdag i kyrkan...

... efter avslutningen bakade vi några "giftiga" cupcakes till fredagsmyset...

... inte helt oätliga dock, tyckte A

Det har, som sagt, hunnits med lite produktion också och en del har fastnat på bild...

(Obs! jag har gjort skylten -inte hela farstukvisten ;)

Nu; dags att stretcha och sedan vila den ömmande gamla kroppen... fast egentligen är jag av samma uppfattning och åsikt, som nedanstående favoritpoets citat, i just denna fråga ;)

"To get back my youth I would do anything in the world, except take exercise, get up early, or be respectable."

Oscar Wilde, The Picture of Dorian Gray, 1891

efter regn kommer solsken...

... men just nu, känns det lite som om att, den som väntar på något gott ALLTID måste vänta för länge :) Visst är det vår och grönt och skönt och visst växer det så att det knakar, men blöt det blir man oundvikligen om man tycker om "utomhuset" bättre än "inomhuset" såhär års...
Det behövs väl regn, kan jag tänka, för nog är det bra torrt både i mina rabatter och på åkrarna runt omkring. Det märker vi, inte minst, när vi varit ute en hel dag och tittar oss i spegeln innan duschen äntras. Nyllet är fullt med damm. Man kan ju inte låta bli att undra hur det ser ut på insidan av kroppen?
Skönt med regn dessutom för T och alla andra som är allergiska mot pollen. Det rensar liksom upp lite i luften. Men, blöt det blir man, om man nu vill envisas med att vara utomhus alltså. Och det vill man ju!

Det skulle kanske inte vara så dumt att ha ett skal att krypa in under, som ett slags inbyggt paraply...

Men mest av allt längtar i alla fall den yngre halvan av min familj efter en riktigt skön, ledig och ljummen sommarkväll med mycket glass i stora lass...

Själv nöjer jag mig med ovanstående fast utan glass i FÖR stora lass. Då längtar jag nog faktiskt mer efter en riktigt god kopp kaffe en sommarkväll efter en heldag i full fart...

 "Det enda varaktiga är förändring" (Buddha)

För min del gäller detta för alla och allting -inte minst vädret.

Så försök att se det positiva i det gråmulna blåsandet och rusket.

Utan det, hade solsken och värme inte gjort lika stor nytta, i såväl naturen som själen.

Regn-kram!

vårkänslor

Det börjar skymta små späda gröna blad här och var i marken runt huset... I skogsdungar och backar vågar sig de allra första vårblommorna fram och fåglarna sjunger för fullt, sittandes i de nakna träden och buskarna i min trädgård. Just i dag är det dimmigt, men hela luften känns som "Vår" och visst känns det skönt att veta, att ovanför alla moln skiner inte vilken sol som helst... utan Vårsolen!
Det börjar bli tid för plantering och gödsling och allmänt omhändertagande av den tämjda växtligheten jag har i min vård, så nu hoppas jag att kroppen vill vara snäll och hålla för både det och allt annat jag ska ha för mig framöver!

Detta är vår för mej

-rabarber och världens sötaste tjej!

prickigt

Min absoluta "favoritfärg"... så har den då kommit för att pryda mina kära små barn, under en veckas tid eller så, i form av vattkoppor. Nu är det ju företrädelsevis ljusa prickar mot en mörkare botten som är den allra finaste "färg" jag kan tänka mig och DET är inte vad som gäller i fallet "barnen + varicellae". Men ärligt talat så är dessa koppor inte så mycket till prickar heller. Vätskefyllda blåsor i varierande storlek, som dessutom kliar, borde inte få kallas för något så tjusigt som "prickar" egentligen. Fast visst känns det ändå lite lättare att se dem komma en efter en, än här än där, OM man bara bestämmer sig för att kalla dem för gulliga små prickar. Det skadar ju alla fall inte att ha det som utgångspunkt -för jag är ganska säker på att de kommer att kallas för en massa andra saker innan de är helt bortläkta och glömda!

Våra älskade katter har fått ett nytt hem hos underbara familjen N. Sedan ungefär tre veckor tillbaks lever de ett riktigt myspysliv och har förutom de 6 tvåbenta familjemedlemmarna fått en kattbror vid namn Findus. En riktigt stilig kise som tagit emot sina nya "syskon" med öppna tassar :) Tusen tack familjen N!

I förrgår hade jag träskoleverans till Elestorp, så nu finns det fler målade fotbeklädnader att inhandla för den som inte räds vätan! Här är några exempel :)

Livet blir sällan som man tänkt sig,

så försök ägna mer av din tid till att leva och känna istället!

kattproblem

Har tråkiga saker att ta itu med... någon som kanske kan  hjälpa? Har en son som troligtvis är kattallergiker samt två supergoa katter som behöver komma till ett nytt hem. Hans och Doris är syskon och fyller ett år i april. De är båda kastrerade/steriliserade och öronmärkta. Hos oss lever dom livets glada dagar som innekatter, men, jag är övertygad om att de båda skulle bli superbra musjägare om de fick komma ut i naturen.
Detta är verkligen sorgligt, då framförallt jag längtat efter husdjur efter många år utan fyrbenta familjemedlemmar. Javisst har vi kaninerna, eller numera kaninEN (Vitis), men han är ju , precis som hans arts naturliga beteende utvecklats genom evolution och avel, inte social på det sätt som våra katter är :)
Det bästa med Hans och Doris har varit deras inverkan på mina barns förhållande till djur -en effekt, jag hade en önskan om att, deras närvaro skulle ha . Det finns hos oss numera "pre husdjurstiden" och "post husdjurstiden" där den avslappnade inställningen och totala avsaknaden av katt- och hundrädsla råder. En "mission completed" skulle man kanske kunna säga, fast inte hade jag tänkt mig att det skulle sluta såhär...

Doris

Hans

(... det finns fler bilder av kisarna här på bloggen...)

Ha en underbar dag i vintersolen!

toffelhjältinnor...

... sökes till nedanstående alster (eller för all del även toffelhjältar med skostorlek 37-39 :)
Finns att inhandla på Toffelfabriken i Elestorp, men, jag har full förståelse för alla tveksamma då vi ju nu går mot andra tider än toffeltider.
Att en liten timme kan göra så stor skillnad, eller, är det till viss del mentalt det där med att lämna sommertiden bakom sig? Säkert en kombination av psykologi, väderlek, ålder och en liten släng av något virus...
Än är det långt kvar tills det börjar ljusna igen, men slutet på min första programkurs är i nära antågande. Snart är förhoppningsvis de sista poängen i hamn och sen är det, utan att andas, pang på med nästa kurs. Men, tänk vad mycket jag lär mig -och en väldans tur är ju det, för nog vill jag själv bli omhändertagen av professionella människor när jag själv är sjuk. Toffelhjältinnor och hjältar i all ära, men en gedigen utbildning skadar ju (förhoppningsvis) inte!

Sjuka är tyvärr vad A och T blivit sedan ett par dagar tillbaka. "Hostan går" och så nu även hos oss. Katterna bryr sig dock inte utan agerar gärna värmedyna eller gosedjur. Vi får väl önska allt vi kan att hostandet försvinner fortare än kvickt och vi hjälper den lite på traven med D-vitaminer, vila och kramar...

Trampa på i ullstrumporna gott folk

och glöm inte att hålla stövlarna leriga!

pyssligt värre

... blir det ibland att få ihop allt som ska hinnas med... Men, skam den som ger sig, för på något vis så ordnar det sig oftast ändå.
Viktigast av allt är nog det som även är svårast av allt - att stanna upp och tänka efter mitt i stress och kaos och att ställa sig frågan; vad är egentligen viktigast i mitt liv här och nu? För hur vi än vänder och vrider oss så är det faktiskt "bara" här och nu som vi med säkerhet kan säga att vi har. Det finns faktiskt ingenting som kan ändra på det...

I dag har jag njutit av solen som så snällt tittade förbi på eftermiddagen. Visserligen mestadels inifrån, men bättre det än inte alls. Jag har gärna höst ett tag till, men mina barn (och veckotidningsvärlden) är redan långt framme i nästa årstid med sina väder-önskningar, så därför blir det vintertema på pysslen som följer :)

carpe diem

Once upon a time

...i sagans land, talades om Hamlet en dansk prins...
Han höll till på en plats som hette Kronborg Slott,
ett ställe som fortfarande finns...
Så en dag, över 400 år efter denne Hamlets liv i sagan tog sin ände,
såg en kvinna, som alltid velat besöka detta slott, äntligen till att så hände.
Detta resulterade i att hennes lilla familj tvangs tillbringa halva dagen,
på denna fantastiska plats utan så mycket som en liten godisbit i magen.
Men, även våran saga fick ett lyckligt slut, denna disiga dag i vårt grannland,
för efter en bit mat blev det även en tur till Louisiana - ja, man hinner sannerligen med en hel del ibland!!!

precis som vi hela tiden anat skulle solen titta fram till slut,

så när vi reste hemåt igen, skymtade slottet Kroneborg i dimman ut!

vad gör jag nuförtiden...

... varför hör man aldrig av mig?!
Well, eftersom jag tillhör den sortens människor som inte gillar att klaga, så bär det mig emot, men samtidigt måste jag nog skylla på, att mina dygn på sistone har begåvats med för få timmar.
Det var ju inte direkt så att jag tyckte det fanns ett överflöd tidigare heller, men nu är det alltså fem resor värre och lite känns det allt som att vattennivån gärna får sjunka nedanför mitt hårfäste snart...
ELLER, så handlar det nästan bara om min egen inställning till livet, som vanligt. Det är alltid enklast att skylla på något eller någon annan, när det kanske i själva verket handlar om hur jag prioriterar själv...
Visst, det ska nog vara lite tufft och svårt att vara student OCH egen företagare OCH mamma till två inte helt stora barn OCH hålla igång ett stort husrenoveringsprojekt OCH därtill lida av diverse diffusa krämpor...

Men oavsett -nu får det räcka med klagomål. Jag gör ingenting som jag inte har valt själv, så nu är det upp till mig att göra det bästa utifrån de val jag gjort!

Plugg...

...och jobb

go'natt alla tidsoptimister!