statusuppdatering

Borde göra något helt annat just nu, för att inte tala om att jag skulle vilja göra något annat just nu.
Önskar jag hade fotografiskt minne, så att tiden med näsan i böckerna kunde kortas ned och lämna mer tid till annat...
... och det är mycket annat som både lockar, men som även skulle behöva göras.

Det har gått mer än en månad sedan jag flyttade, men jag har inte gått igenom alla mina grejer ännu. Visserligen är det kanske ingen panik, men jag kan inte förneka att det hade känts bra att få avsluta åtminstone något av allt det som påbörjats.

Ja, jag har flyttat. Har bott här i över en månad nu. Känns som hemma. Verkligen konstigt hur snabbt den känslan infann sig, eller kanske inte...
A och T bor här ibland och med sin pappa ibland. Just nu mest hos sin pappa, eftersom jag försöker ta mig igenom helveteskursen Human Biomedicin II med godkänt resultat. Den som även är anledningen till min önskan om ett fotografiskt minne. Håhå jaja, hade det bara inte varit för alla dessa läkemedel... som sannolikt kommer att vara mig välbekanta om några år -åtminstone en del av dem. Har ju ingen aning om vad jag vill jobba med inom min blivande profession.

Har ingen aning om en hel del annat heller för tillfället...

Ja, jag har flyttat. Det var dags. Hög tid att ta tag i livet, innan det försvann iväg.
Nej, vi är inte ovänner. Vänner. Precis som innan jag flyttade. Vi vet hur det är. Har varit. Det räcker så...
Åsikter har alla rätt att ha, men det är faktiskt bara vi som vet hur vi har haft det.

Min åsikt... är att känslor finns till för att vi ska visa dem. Känslor är en stor del av meningen med livet. Utan känslor får man överleva på hoppet.
Det går inte att leva på hoppet i evighet. Det spelar ingen roll hur envis man är, för till slut tar krafterna  och hoppet också slut...

Livet är kort. Tro mig. Jag vet hur snabbt det kan ta slut. Ingen vet vad som händer i morgon. Det är bland annat den insikten som är den största anledningen till att detta vansinnespluggande känns så jobbigt. Hade ju hellre ägnat denna tid tillsammans med mina barn. Men det är såhär det funkar. Våra samhällsnormer är skapade utifrån lögnen att vi kommer att leva för evigt. Varför? Alla vet ju att det inte är sant.

Jag har i alla fall för avsikt att stanna kvar i livet så länge jag bara kan.
Jag vill även fylla mitt liv med det som känns rätt. Just nu innebär det bland annat att jag måste bevisa att jag uppnått den kunskap som samhället har bestämt att en sjuksköterska ska besitta. Fine. Jag kapitulerar. Inställer mig i ledet -och lider en liten smula.

Livet är kort. Det erbjuder snålt med utrymme att ägna sig åt att ångra saker och ting. I synnerhet saker man ville göra, men aldrig gjorde.
Med andra ord; om man vill någonting så måste man våga.
Det kommer visserligen alltid att finnas åsikter om allas våra val, men det är enligt min mening, ingenting som får ha någon betydelse, eftersom åsikter alltid kommer att existera oavsett vad vi väljer att göra.
Det är först när man vågar lita på sina känslor som man kan vara ärlig mot sig själv...

 

 

 

Jag tror det kallas mod.

 

Prestation...

... bedömning, utlåtande. Det är precis vad stora delar av mitt liv handlar om just nu och jag gillar det inte alls.
Det blir liksom en slags kamp mot självaste förnekelsefasen, där jag lägger all kraft på att tänka ut HUR jag ska angripa problemet med att få in ny kunskap i skallen, för att sedan fortsätta  processen med att planera för NÄR jag ska börja med denna inbankning.
I stället för att "bara" sätta igång...

...men, så är jag väl inte den mest självsäkra personlighet jag träffat heller. Det beror ju så otroligt mycket på vad det handlar om dessutom.
Före påbörjad utbildning finns det liksom inte så värst många chanser att prova på det här med att agera sjuksyrra, med riktiga patienter som har riktiga sjukdomar och riktiga skador.
Att ge upp när det tar emot är inget alternativ för min del, men fasen vad mycket bättre jag hade mått just nu, om det varit en kalligrafilektion jag skulle hållit i på onsdag och inte en lektion om synförändringar!

Ett gemensamt intresse eller talang för ofta samman människor och det är ju även som så att en och samma person såklart kan tillhöra flera olika gemenskaper.

Jag har å ena sidan en gemenskap med mina studentkollegor, där vi till exempel denna vecka allihop ser fram emot att få närvara vid en obduktion samt mer eller mindre våndas inför kommande fallseminarium. I denna gemenskap är mycket av det vi upplever nytt för de flesta av oss och det ger en viss känsla...

Jag har å andra sidan en helt annan gemenskap med personer som har samma eller liknande yrken som det jag själv har. Där är det en helt annan känsla som råder eftersom jag helt enkelt är säker på vad jag kan. Det är en trygghetskänsla i det som jag kan längta efter i prestaionsångest-tider.

Jag träffade en person med ett liknande yrke i förra veckan och på bilderna kan man se vårt senaste samarbetsresultat...

 

... där jag tecknat bilden på ett papper och han gjorde ett konstverk av bilden på mitt skinn.

 

Sov gott

 

 

 

det kom ett brev...

... från Jordbruksverket. "Bekräfta och rätta uppgifterna om din hund".
Kände liksom på mig att det var detta saken gällde redan innan jag öppnat och jag höll nog därför redan på att försöka minnas allt möjligt från den delen av mitt liv...
Ibland har det liksom kommit upp saker som fått mig att känna att jag kanske borde avsluta något som hört ihop med min hund, men, sedan har det aldrig blivit något konkret av det hela, utan tankarna har bara runnit ut i sanden. Det är nog därför dessa brev skickas ut till personer som står registrerade som hundägare i SKK's register...
Han dog i maj 2009, om jag minns rätt. Han var då inte längre min hund, utan hade flyttat till sin nya familj. (Historien om varför och hur jag klarade av att lämna honom är en helt annan och den absoluta sanningen kring omständigheterna tillhör bara mig...)
Han hade en fantastisk andra halva av sitt liv hos "sin familj" och jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det.
Men visst saknade jag honom. Han var ju mitt lilla barn -åtminstone trodde i alla fall han det :)

Pepsi, jag hittade dig i en tidningsannons. Det fanns inga bilder, men det stod att din pappa var Labrador och din mamma var Border collie/Newfoundland. När jag kom för att titta på dig, möttes jag av dina föräldrar i dörren. Dom var väldigt välkomnande, men du var en liten räka och gjorde allt för att gömma dig bakom dom. Att "välja valpen som först kommer fram" var inte ens ett alternativ i detta läge -jag visste direkt att det var dig jag skulle ha. Jag visste det redan då, att du var något alldeles särskilt och att du skulle följa mig överallt. Och när vi åkte mot ditt nya hem, du och jag ensamma i bilen, så visste nog även du det...
I början var du rädd för främlingar och bland annat min pappa bara skakade på huvudet åt mig, för att jag lyckats hitta en så ynklig liten stackare, som det aldrig skulle bli någon riktig hund utav. Men kan man tänka sig - det blev en alldeles utomordentligt bra hund utav dig. Inte nog med att du vaktade allt som var mitt (och ditt) oklanderligt, du hade även en fantastisk personlighet, som kom fram när du byggt upp ditt självförtroende. Dessutom var du otroligt vacker.

Du var min älskade, fina hund och i mitt minne kommer du alltid att leva kvar.

sensommar...

... skolstart och vart tog ledigheten vägen?
I dag var första dagen i tvåan för A. Jag frågade henne i går kväll om hon kände sig nervös, men det var hon minsann inte. Inte i morse heller för den delen. Men, tydligen så var det lite si och så med sanningshalten i hennes svar, för efter mindre än en timme i skolan fick vi gå hem igen. Då släppte nämligen nervositeten sitt grepp om hennes oroliga själ och det sympatikuspåslag som haft hennes lilla kropp i ett järngrepp kopplade över till parasympatiskt lugn, vilket resulterade i ett styck uppkastning i skolans sandlåda. Stackars A. Lika fort som vi var hemma igen (100 m från skolan) lika fort var hon bra igen. Så bra till och med, att vi hann baka chokladmuffins innan det var dags att gå och hämta T som var på "höstterminsstartfest" på sin nya förskoleavdelning. Den ligger i skolans lokaler och detta är naturligtvis mycket viktigt att understryka i samtliga sammanhang. I affären kan vilka vilt främmande personer som helst, helt utan förvarning, bli underrättade om att T minsann både har börjat nästan i skolan och att han har en alldeles egen motorcykel därhemma. Tur att de flesta okända människor han berättar detta för visar mer eller mindre, men åtminstone någon, form av intresse. Det verkar ju bevisligen vara mycket viktigt för honom :)

Så, i morgon börjar vardagen på allvar, åtminstone för resten av familjen. Jag vet inte riktigt vad jag vill kalla de närmsta två kommande veckorna i mitt liv... Semester är det inte, men kanske jag skulle kunna ta det lite lugnt innan pluggandet drar igång för min del den 3 september... Får väl se hur det blir med det -eventuellt lite mer "piano" nästa vecka och avslutning av lite skisser jag lovat, samt finslipning av mitt nästa inbokade tattoo-projekt som ju måste färdigställas...

... efter 16 år ska ödlan äntligen få lite sällskap :)

"brightest stars in my heart ********* Tintin Agnes"

 innan ni fanns där, hade jag ingen aning om hur mycket kärlek det kunde rymmas i mitt ♥

att leva i nuet...

... innebär för mig till viss del att verkligen inse, att allt inte blir som man tänkt sig. Det gäller både i det stora och det lilla.
Att leva i nuet är så mycket lättare sagt än gjort och den som strävar efter ett närvarande och meningsfullt liv i nutid, måste många gånger kämpa dag som natt, för att nå just detta mål.
Vårt samhälle är sannerligen inte uppbyggt kring den filosofi som förespråkar tid för eftertanke och möjlighet att känna och uppleva livet här och nu.
Vi förväntas planera allt in i minsta detalj flera år framåt i tiden och ve och fasa om vi inte klarar av att hålla rätt kurs genom veckans alla dagar. Det kan ju vara näst intill katastrof om barnen blir förkylda och måste stanna hemma, eller, hemska tanke, något helt oförutsett inträffar... och ofta spelar det inte ens någon roll om det oförutsedda är något positivt eller negativt, för det fanns inte plats för det i planeringen i vilket fall som helst!

Det där med att vara sjuk hände mig senast i dag, eller rättare sagt var det på gång redan i går kväll. Nuförtiden kan jag ofta stoppa huvudvärken innan den får ett stadigt grepp, men ofta innebär inte varje gång. Så var fallet denna morgon, då jag egentligen skulle jobbat från kl. 7. Det kan funka någon enstaka gång, att bita ihop och försöka göra det man ska trots allt, men det var verkligen ingen idé att ens fundera i dom banorna denna morgon. Loppet var kört från och med det att jag slog upp ögonen.
Det är inte kul att ringa och sjukanmäla sig och "ställa till det" för dom som det drabbar, fast vad finns att göra?! Det måste helt enkelt få finnas utrymme för oförutsedda händelser
-överallt där det finns människor!

Att leva i nuet innebär för mig även att ta tillvara på de resurser som finns och att inte medverka till skapandet och konsumtionen av onödiga tjänster och produkter. Det finns såklart en mängd olika åsikter om hur vi bäst spar och värnar om jordens resurser (som vi tydligen anser tillhöra oss...) och detta är således min åsikt.

Då kanske man frågar sig vad jag tänker när jag går och köper en sån här...

... eller hur?! Ja, helt ärligt är det ju såååå hiiiimla roooligt att köra mc -vem kan förneka detta faktum?!? Men, planen är även att denna bränslesnåla (och snygga :) maskin ska transportera mig istället för bilen så många som möjligt av de gånger jag sitter i den ensam utan något som helst behov av passagerarsäte och bagageutrymme. Tyvärr blir det ju en hel del o-kollektiv trafik när man bor i Västra Karup och pluggar i Halmstad t.ex.....

Det är som sagt sällan som jag konsumerar annat än livsmedel,

 fast nu skulle man kanske kunna säga att jag har jag gjort det ordentligt -i dubbel bemärkelse utifrån mitt sätt att se på saken i alla fall :)

Och visst är den fin?!





måla, måla...

... liten blomma. Tänk vad roligt det kan vara att jobba! Ju fler tofflor jag målar desto roligare blir det. Det mesta i livet går i vågor. Tror inte det finns något som är lika roligt alltid, utan en aning nyanserat är det allt, även det som för det mesta känns kul.
När jag till exempel har gjort barnpyssel nr. 650, så kan det faktiskt finnas mer motivation att måla ett par tofflor och därefter kan det sitta fint med en skylt eller två :)
Variation är oftast inte fel, men, det kan vara bra med kontinuitet också, så länge det finns balans mellan de båda!
Denna och nästa vecka är det dessutom två trädgårdsjobb som gäller och så börjar jag sommarvikariera på Bjärehemmet på måndag dessutom. Det ända man har är tid, sägs det ju, så här gäller det att planera!

Imorgon får vi efterlängtat besök från Avesta, när B och E och lille N kommer för några dagars visit :)
Jag hoppas innerligt att det vill vara vackert väder då och att bonden som äger rapsen runt vårt hus, kan/vill låta den stå och mogna åtminstone tills våra gäster har fått se den blomma. Det brukar alltid vara brunt på den stora åkern lagom till B kommer och hälsar på, så en endaste gång kan det väl få vara en annan färg på utsikten! Men, är den mogen så är den ju och den är verkligen GUL just nu och för ett par dagar sedan såg den ut såhär...

några tofflor/träskor från senaste leveransen...

När regnet öser ner, vinden viner och solen inte synts till på flera dagar,

 så kan det kännas hopplöst svårt att tro, att det faktiskt är sommar just nu.

Men kom ihåg, att en svala gör ingen sommar,

det är upp till oss var och en, att göra sommaren!

den blomstertid nu kommer...

... med sommarlov och sol och bad. Eller var det sommarstress, moln och regn det skulle va?
Hur som helst så har denna dag varit solig och full av frisk luft och inte en endaste liten droppe regn. Den enda åska som varit på gång har befunnit sig inuti min skalle, men orsaken till detta är naturligtvis inte högtryck vs lågtryck utan spända sternocleidomastoideus i gott sällskap med framförallt höger trapezius...

Det handlar alltså om min arma nacke som vanligt och mitt stackars huvud, som liksom inte har någon egentlig chans att slippa undan eländet, eftersom det råkar befinna sig i "förlängningen av" dessa muskler och dessutom, i allra högsta grad, är beroende av att de finns :)
Men, nu får det vara färdigklagat -jag har ju trots allt tagit mig igenom även denna dag och just nu börjar överskottsenergin infinna sig. Jag skulle kunna göra tusen saker innan sängen får träffa mig, men det är inte den bästa ingivelsen att följa -säger erfarenheten mig... Det blir då lätt en likadan dag som denna i morgon nämligen.

Det är full fart i produktionen denna månad för i juli börjar jag vikariera på Bjärehemmet. Det blir 6 veckor i sommar och jag hoppas det blir lika kul som förra året. Det är ett mycket underligt liv jag lever som student, egen företagare och anställd. Det är lite av varje och ibland känns det nästan som om det går mer energi åt att se till att inte tjäna för mycket pengar för att studiemedlen inte ska påverkas, än vad det går energi till att plugga och jobba effektivt.
Varför då studiemedel och inte bara jobb, när jag nu ändå jobbar samtidigt som jag pluggar? Kort och gott handlar det om att det ena inte räcker till utan det andra och jag vill verkligen inte klaga på att jag, 37 år gammal, kan utbilda mig till något som många kanske anser att jag borde gjort för 15 år sedan. Heja CSN! Men varför i hela fridens namn ska det finnas ett tak för hur mycket jag får tjäna i förhållande till bidrag och lån?! Om jag lånar allt vad jag orkar och samtidigt tjänar pengar allt vad jag orkar, så kan det väl inte ha någon negativ effekt på den svenska allmännyttan? Jag är ju nu inte professor i samhällsekonomi, men någon som är det , kanske skulle kunna förklara dessa så kallade "fribelopp" som ej får överstigas...

Nu lite bilder på skolavslutningsbarn. Det är förvisso bara det ena barnet (A) som slutat första klass (T arbetar fortfarande på dagis :)) men såhär såg de i alla fall ut den 8 juni, som var avslutningsdag i kyrkan...

... efter avslutningen bakade vi några "giftiga" cupcakes till fredagsmyset...

... inte helt oätliga dock, tyckte A

Det har, som sagt, hunnits med lite produktion också och en del har fastnat på bild...

(Obs! jag har gjort skylten -inte hela farstukvisten ;)

Nu; dags att stretcha och sedan vila den ömmande gamla kroppen... fast egentligen är jag av samma uppfattning och åsikt, som nedanstående favoritpoets citat, i just denna fråga ;)

"To get back my youth I would do anything in the world, except take exercise, get up early, or be respectable."

Oscar Wilde, The Picture of Dorian Gray, 1891