Hasse, Ebba Grå & Pumpkin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9 augusti 2013...

 

 

 

idag fick du äntligen

ro i din själ och ditt hjärta

 

krama Peter från mig
sov gott pappa

 

 



back in the 80's...

...me and my brother, as cheeky bandits in 1981...

... me and my sister, cuddling with kittens in 1984



 

 

 

 

 

 

 

tiden går...

... och vi med den.

Att finna lyckan i dess sanna mening tror jag är meningen med vår tid här, meningen med våra liv.
Att alltid göra det som är rätt är nog en omöjlighet, men att alltid göra det som är gott är fullt möjligt i vilken situation som helst. Det valet har vi alltid.
Men vad händer då dina goda handlingar och avsikter inte når fram? När någon vänder sig bort och inte förmår ta emot...

Vi drabbas alla mer eller mindre av traumatiska upplevelser genom livet. De flesta av oss tar sig på ett eller annat vis igenom dessa upplevelser och många gånger går vi efteråt starkare in i en ny del av livet. Vi fortsätter... med nya erfarenheter om vad livet kan handla om och utsätta oss för, men kanske framförallt, med nya insikter och fördjupad förståelse för vilka vi egentligen är. Vi lär känna oss själva på ett djupare plan -förvisso ett plan som vi säkert hellre varit förutan i utbyte mot att slippa traumat som skapat förutsättningarna, men, vad som händer oss själva och de personer vi har omkring oss kommer vi aldrig att kunna råda över. Vi kommer alltid att drabbas i större eller mindre omfattning, så länge vi lever.

De av oss som inte tar sig vidare, som inte går stärkta av erfarenheten ut på andra sidan, vad händer med dem? Det är dessa människor som är svårast att nå, som vänder sig bort, eller som sluter sig och inte förmår ta emot goda avsikter och handlingar. För den som blir utestängd, för den som vill göra gott, skapar detta frustration och en känsla av hopplöshet. För den som sluter sig eller vänder sig bort innebär det att traumat stannar kvar obearbetat inombords, som en elakartad klump av sorg och förtvivlan i själen. Förvisso använder vi oss alla av olika strategier för att hantera livets svårigheter där tystnad och förnekelse är en naturlig fas då vi hamnar i ett chocktillstånd. Men detta är inget statiskt tillstånd. Det naturliga är att chocken övergår i en reaktionsfas och vidare in i en bearbetningsfas och slutligen landar i en nyorienteringsfas. Att fastna i förnekelse och att inte våga gå vidare gör oss sjuka och det är det som ofta drabbar den som inte går att nå. Även den frustrerade hjälparen riskerar att drabbas och utveckla fysiska och psykiska problem.

Inom mig har jag en bild av min pappa där han är glad och stark. Han leker med oss barn, fixar och bygger. Tar med oss på smådjursauktion och med oss hem har vi kaninungar, höns och kalkoner. Till stor del har jag honom att tacka för mitt intresse för djur och natur. Att mata småfåglar, spana efter rådjur och rävgryt...
När jag ser honom nu där han sitter, eller oftast ligger, på vårdrummet framför sin teve, är det nästan som om det inte är samma person jag har framför mig, som jag en gång kände. Vägen från då till nu har varit lång. Ingenting har förändrats över en natt. Ändå är det så svårt att acceptera att det blivit som det blivit.

Idag är det 21 år sedan min bror dog. Sedan den dagen har vi inte nått fram till min pappa, men den elakartade klumpen av sorg och förtvivlan i hans själ har gjort sig påmind vid mer än ett tillfälle. Visst är jag medveten om att det kan finnas många anledningar till att han drabbats av sina sjukdomar, men jag är övertygad om att hans obearbetade förnekelse inte har haft något positivt inflytande över hans liv heller. De flesta som får samma diagnos som min pappa (http://www.braintumor.org/patients-family-friends/about-brain-tumors/tumor-types/glioblastoma-multiforme.html) överlever i högst 15 månader. Han tillhör de 4 % som tagit sig igenom 5 år.
Jag är som jag är, jag tolkar allt och söker efter meningen med det som händer och sker. När det gäller min pappa så rör sig mina tankar i många olika banor, men oftast landar dom i samma slutsats. Jag tror att han gav upp just denna dag för 21 år sedan. Hoppet och meningen med livet kom aldrig tillbaka till honom. Det är så mycket mer, som jag inte tagit upp här, som tyder på det. Varje gång han blivit sjuk har hans starka kropp kämpat emot. Till och med så mycket att utomstående inte haft en aning om att han varit sjuk, men sedan han insjuknade senast har vi vetat att det bara kan gå på ett håll. Cancer är aldrig ett värdigt slut. Den äter upp dig inifrån och lämnar endast spillror kvar av den du en gång var. Men även om man gett upp hoppet och kanske till och med önskar att man inte längre fanns till, är den en kamp för livet till det sista andetaget.

Att finna lyckan, att inte förlora hoppet, att söka meningen med livet. Det är det som är viktigast, men även svårast i livets mörkaste stunder.
Så var aldrig rädd för att sträcka ut en hand, att fråga, att säga det du känner. För vad är det värsta som kan hända?
Kanske du inte når fram, men att du valde att inte försöka, är ändå alltid en svårare insikt att leva med.

 

 

 



 

det kom ett brev...

... från Jordbruksverket. "Bekräfta och rätta uppgifterna om din hund".
Kände liksom på mig att det var detta saken gällde redan innan jag öppnat och jag höll nog därför redan på att försöka minnas allt möjligt från den delen av mitt liv...
Ibland har det liksom kommit upp saker som fått mig att känna att jag kanske borde avsluta något som hört ihop med min hund, men, sedan har det aldrig blivit något konkret av det hela, utan tankarna har bara runnit ut i sanden. Det är nog därför dessa brev skickas ut till personer som står registrerade som hundägare i SKK's register...
Han dog i maj 2009, om jag minns rätt. Han var då inte längre min hund, utan hade flyttat till sin nya familj. (Historien om varför och hur jag klarade av att lämna honom är en helt annan och den absoluta sanningen kring omständigheterna tillhör bara mig...)
Han hade en fantastisk andra halva av sitt liv hos "sin familj" och jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det.
Men visst saknade jag honom. Han var ju mitt lilla barn -åtminstone trodde i alla fall han det :)

Pepsi, jag hittade dig i en tidningsannons. Det fanns inga bilder, men det stod att din pappa var Labrador och din mamma var Border collie/Newfoundland. När jag kom för att titta på dig, möttes jag av dina föräldrar i dörren. Dom var väldigt välkomnande, men du var en liten räka och gjorde allt för att gömma dig bakom dom. Att "välja valpen som först kommer fram" var inte ens ett alternativ i detta läge -jag visste direkt att det var dig jag skulle ha. Jag visste det redan då, att du var något alldeles särskilt och att du skulle följa mig överallt. Och när vi åkte mot ditt nya hem, du och jag ensamma i bilen, så visste nog även du det...
I början var du rädd för främlingar och bland annat min pappa bara skakade på huvudet åt mig, för att jag lyckats hitta en så ynklig liten stackare, som det aldrig skulle bli någon riktig hund utav. Men kan man tänka sig - det blev en alldeles utomordentligt bra hund utav dig. Inte nog med att du vaktade allt som var mitt (och ditt) oklanderligt, du hade även en fantastisk personlighet, som kom fram när du byggt upp ditt självförtroende. Dessutom var du otroligt vacker.

Du var min älskade, fina hund och i mitt minne kommer du alltid att leva kvar.

sensommar...

... skolstart och vart tog ledigheten vägen?
I dag var första dagen i tvåan för A. Jag frågade henne i går kväll om hon kände sig nervös, men det var hon minsann inte. Inte i morse heller för den delen. Men, tydligen så var det lite si och så med sanningshalten i hennes svar, för efter mindre än en timme i skolan fick vi gå hem igen. Då släppte nämligen nervositeten sitt grepp om hennes oroliga själ och det sympatikuspåslag som haft hennes lilla kropp i ett järngrepp kopplade över till parasympatiskt lugn, vilket resulterade i ett styck uppkastning i skolans sandlåda. Stackars A. Lika fort som vi var hemma igen (100 m från skolan) lika fort var hon bra igen. Så bra till och med, att vi hann baka chokladmuffins innan det var dags att gå och hämta T som var på "höstterminsstartfest" på sin nya förskoleavdelning. Den ligger i skolans lokaler och detta är naturligtvis mycket viktigt att understryka i samtliga sammanhang. I affären kan vilka vilt främmande personer som helst, helt utan förvarning, bli underrättade om att T minsann både har börjat nästan i skolan och att han har en alldeles egen motorcykel därhemma. Tur att de flesta okända människor han berättar detta för visar mer eller mindre, men åtminstone någon, form av intresse. Det verkar ju bevisligen vara mycket viktigt för honom :)

Så, i morgon börjar vardagen på allvar, åtminstone för resten av familjen. Jag vet inte riktigt vad jag vill kalla de närmsta två kommande veckorna i mitt liv... Semester är det inte, men kanske jag skulle kunna ta det lite lugnt innan pluggandet drar igång för min del den 3 september... Får väl se hur det blir med det -eventuellt lite mer "piano" nästa vecka och avslutning av lite skisser jag lovat, samt finslipning av mitt nästa inbokade tattoo-projekt som ju måste färdigställas...

... efter 16 år ska ödlan äntligen få lite sällskap :)

"brightest stars in my heart ********* Tintin Agnes"

 innan ni fanns där, hade jag ingen aning om hur mycket kärlek det kunde rymmas i mitt ♥

måla, måla...

... liten blomma. Tänk vad roligt det kan vara att jobba! Ju fler tofflor jag målar desto roligare blir det. Det mesta i livet går i vågor. Tror inte det finns något som är lika roligt alltid, utan en aning nyanserat är det allt, även det som för det mesta känns kul.
När jag till exempel har gjort barnpyssel nr. 650, så kan det faktiskt finnas mer motivation att måla ett par tofflor och därefter kan det sitta fint med en skylt eller två :)
Variation är oftast inte fel, men, det kan vara bra med kontinuitet också, så länge det finns balans mellan de båda!
Denna och nästa vecka är det dessutom två trädgårdsjobb som gäller och så börjar jag sommarvikariera på Bjärehemmet på måndag dessutom. Det ända man har är tid, sägs det ju, så här gäller det att planera!

Imorgon får vi efterlängtat besök från Avesta, när B och E och lille N kommer för några dagars visit :)
Jag hoppas innerligt att det vill vara vackert väder då och att bonden som äger rapsen runt vårt hus, kan/vill låta den stå och mogna åtminstone tills våra gäster har fått se den blomma. Det brukar alltid vara brunt på den stora åkern lagom till B kommer och hälsar på, så en endaste gång kan det väl få vara en annan färg på utsikten! Men, är den mogen så är den ju och den är verkligen GUL just nu och för ett par dagar sedan såg den ut såhär...

några tofflor/träskor från senaste leveransen...

När regnet öser ner, vinden viner och solen inte synts till på flera dagar,

 så kan det kännas hopplöst svårt att tro, att det faktiskt är sommar just nu.

Men kom ihåg, att en svala gör ingen sommar,

det är upp till oss var och en, att göra sommaren!

den blomstertid nu kommer...

... med sommarlov och sol och bad. Eller var det sommarstress, moln och regn det skulle va?
Hur som helst så har denna dag varit solig och full av frisk luft och inte en endaste liten droppe regn. Den enda åska som varit på gång har befunnit sig inuti min skalle, men orsaken till detta är naturligtvis inte högtryck vs lågtryck utan spända sternocleidomastoideus i gott sällskap med framförallt höger trapezius...

Det handlar alltså om min arma nacke som vanligt och mitt stackars huvud, som liksom inte har någon egentlig chans att slippa undan eländet, eftersom det råkar befinna sig i "förlängningen av" dessa muskler och dessutom, i allra högsta grad, är beroende av att de finns :)
Men, nu får det vara färdigklagat -jag har ju trots allt tagit mig igenom även denna dag och just nu börjar överskottsenergin infinna sig. Jag skulle kunna göra tusen saker innan sängen får träffa mig, men det är inte den bästa ingivelsen att följa -säger erfarenheten mig... Det blir då lätt en likadan dag som denna i morgon nämligen.

Det är full fart i produktionen denna månad för i juli börjar jag vikariera på Bjärehemmet. Det blir 6 veckor i sommar och jag hoppas det blir lika kul som förra året. Det är ett mycket underligt liv jag lever som student, egen företagare och anställd. Det är lite av varje och ibland känns det nästan som om det går mer energi åt att se till att inte tjäna för mycket pengar för att studiemedlen inte ska påverkas, än vad det går energi till att plugga och jobba effektivt.
Varför då studiemedel och inte bara jobb, när jag nu ändå jobbar samtidigt som jag pluggar? Kort och gott handlar det om att det ena inte räcker till utan det andra och jag vill verkligen inte klaga på att jag, 37 år gammal, kan utbilda mig till något som många kanske anser att jag borde gjort för 15 år sedan. Heja CSN! Men varför i hela fridens namn ska det finnas ett tak för hur mycket jag får tjäna i förhållande till bidrag och lån?! Om jag lånar allt vad jag orkar och samtidigt tjänar pengar allt vad jag orkar, så kan det väl inte ha någon negativ effekt på den svenska allmännyttan? Jag är ju nu inte professor i samhällsekonomi, men någon som är det , kanske skulle kunna förklara dessa så kallade "fribelopp" som ej får överstigas...

Nu lite bilder på skolavslutningsbarn. Det är förvisso bara det ena barnet (A) som slutat första klass (T arbetar fortfarande på dagis :)) men såhär såg de i alla fall ut den 8 juni, som var avslutningsdag i kyrkan...

... efter avslutningen bakade vi några "giftiga" cupcakes till fredagsmyset...

... inte helt oätliga dock, tyckte A

Det har, som sagt, hunnits med lite produktion också och en del har fastnat på bild...

(Obs! jag har gjort skylten -inte hela farstukvisten ;)

Nu; dags att stretcha och sedan vila den ömmande gamla kroppen... fast egentligen är jag av samma uppfattning och åsikt, som nedanstående favoritpoets citat, i just denna fråga ;)

"To get back my youth I would do anything in the world, except take exercise, get up early, or be respectable."

Oscar Wilde, The Picture of Dorian Gray, 1891