idag fick du äntligen
ro i din själ och ditt hjärta
krama Peter från mig
sov gott pappa
sov gott pappa
fredag 9 augusti 2013
söndag 28 april 2013
back in the 80's...
 |
| ...me and my brother, as cheeky bandits in 1981... |
 |
| ... me and my sister, cuddling with kittens in 1984 |
torsdag 25 april 2013
tiden går...
... och vi med den.
Att finna lyckan i dess sanna mening tror jag är meningen med vår tid här, meningen med våra liv.
Att alltid göra det som är rätt är nog en omöjlighet, men att alltid göra det som är gott är fullt möjligt i vilken situation som helst. Det valet har vi alltid.
Men vad händer då dina goda handlingar och avsikter inte når fram? När någon vänder sig bort och inte förmår ta emot...
Vi drabbas alla mer eller mindre av traumatiska upplevelser genom livet. De flesta av oss tar sig på ett eller annat vis igenom dessa upplevelser och många gånger går vi efteråt starkare in i en ny del av livet. Vi fortsätter... med nya erfarenheter om vad livet kan handla om och utsätta oss för, men kanske framförallt, med nya insikter och fördjupad förståelse för vilka vi egentligen är. Vi lär känna oss själva på ett djupare plan -förvisso ett plan som vi säkert hellre varit förutan i utbyte mot att slippa traumat som skapat förutsättningarna, men, vad som händer oss själva och de personer vi har omkring oss kommer vi aldrig att kunna råda över. Vi kommer alltid att drabbas i större eller mindre omfattning, så länge vi lever.
De av oss som inte tar sig vidare, som inte går stärkta av erfarenheten ut på andra sidan, vad händer med dem? Det är dessa människor som är svårast att nå, som vänder sig bort, eller som sluter sig och inte förmår ta emot goda avsikter och handlingar. För den som blir utestängd, för den som vill göra gott, skapar detta frustration och en känsla av hopplöshet. För den som sluter sig eller vänder sig bort innebär det att traumat stannar kvar obearbetat inombords, som en elakartad klump av sorg och förtvivlan i själen. Förvisso använder vi oss alla av olika strategier för att hantera livets svårigheter där tystnad och förnekelse är en naturlig fas då vi hamnar i ett chocktillstånd. Men detta är inget statiskt tillstånd. Det naturliga är att chocken övergår i en reaktionsfas och vidare in i en bearbetningsfas och slutligen landar i en nyorienteringsfas. Att fastna i förnekelse och att inte våga gå vidare gör oss sjuka och det är det som ofta drabbar den som inte går att nå. Även den frustrerade hjälparen riskerar att drabbas och utveckla fysiska och psykiska problem.
Inom mig har jag en bild av min pappa där han är glad och stark. Han leker med oss barn, fixar och bygger. Tar med oss på smådjursauktion och med oss hem har vi kaninungar, höns och kalkoner. Till stor del har jag honom att tacka för mitt intresse för djur och natur. Att mata småfåglar, spana efter rådjur och rävgryt...
När jag ser honom nu där han sitter, eller oftast ligger, på vårdrummet framför sin teve, är det nästan som om det inte är samma person jag har framför mig, som jag en gång kände. Vägen från då till nu har varit lång. Ingenting har förändrats över en natt. Ändå är det så svårt att acceptera att det blivit som det blivit.
Idag är det 21 år sedan min bror dog. Sedan den dagen har vi inte nått fram till min pappa, men den elakartade klumpen av sorg och förtvivlan i hans själ har gjort sig påmind vid mer än ett tillfälle. Visst är jag medveten om att det kan finnas många anledningar till att han drabbats av sina sjukdomar, men jag är övertygad om att hans obearbetade förnekelse inte har haft något positivt inflytande över hans liv heller. De flesta som får samma diagnos som min pappa (http://www.braintumor.org/patients-family-friends/about-brain-tumors/tumor-types/glioblastoma-multiforme.html) överlever i högst 15 månader. Han tillhör de 4 % som tagit sig igenom 5 år.
Jag är som jag är, jag tolkar allt och söker efter meningen med det som händer och sker. När det gäller min pappa så rör sig mina tankar i många olika banor, men oftast landar dom i samma slutsats. Jag tror att han gav upp just denna dag för 21 år sedan. Hoppet och meningen med livet kom aldrig tillbaka till honom. Det är så mycket mer, som jag inte tagit upp här, som tyder på det. Varje gång han blivit sjuk har hans starka kropp kämpat emot. Till och med så mycket att utomstående inte haft en aning om att han varit sjuk, men sedan han insjuknade senast har vi vetat att det bara kan gå på ett håll. Cancer är aldrig ett värdigt slut. Den äter upp dig inifrån och lämnar endast spillror kvar av den du en gång var. Men även om man gett upp hoppet och kanske till och med önskar att man inte längre fanns till, är den en kamp för livet till det sista andetaget.
Att finna lyckan, att inte förlora hoppet, att söka meningen med livet. Det är det som är viktigast, men även svårast i livets mörkaste stunder.
Så var aldrig rädd för att sträcka ut en hand, att fråga, att säga det du känner. För vad är det värsta som kan hända?
Kanske du inte når fram, men att du valde att inte försöka, är ändå alltid en svårare insikt att leva med.
Att finna lyckan i dess sanna mening tror jag är meningen med vår tid här, meningen med våra liv.
Att alltid göra det som är rätt är nog en omöjlighet, men att alltid göra det som är gott är fullt möjligt i vilken situation som helst. Det valet har vi alltid.
Men vad händer då dina goda handlingar och avsikter inte når fram? När någon vänder sig bort och inte förmår ta emot...
Vi drabbas alla mer eller mindre av traumatiska upplevelser genom livet. De flesta av oss tar sig på ett eller annat vis igenom dessa upplevelser och många gånger går vi efteråt starkare in i en ny del av livet. Vi fortsätter... med nya erfarenheter om vad livet kan handla om och utsätta oss för, men kanske framförallt, med nya insikter och fördjupad förståelse för vilka vi egentligen är. Vi lär känna oss själva på ett djupare plan -förvisso ett plan som vi säkert hellre varit förutan i utbyte mot att slippa traumat som skapat förutsättningarna, men, vad som händer oss själva och de personer vi har omkring oss kommer vi aldrig att kunna råda över. Vi kommer alltid att drabbas i större eller mindre omfattning, så länge vi lever.
De av oss som inte tar sig vidare, som inte går stärkta av erfarenheten ut på andra sidan, vad händer med dem? Det är dessa människor som är svårast att nå, som vänder sig bort, eller som sluter sig och inte förmår ta emot goda avsikter och handlingar. För den som blir utestängd, för den som vill göra gott, skapar detta frustration och en känsla av hopplöshet. För den som sluter sig eller vänder sig bort innebär det att traumat stannar kvar obearbetat inombords, som en elakartad klump av sorg och förtvivlan i själen. Förvisso använder vi oss alla av olika strategier för att hantera livets svårigheter där tystnad och förnekelse är en naturlig fas då vi hamnar i ett chocktillstånd. Men detta är inget statiskt tillstånd. Det naturliga är att chocken övergår i en reaktionsfas och vidare in i en bearbetningsfas och slutligen landar i en nyorienteringsfas. Att fastna i förnekelse och att inte våga gå vidare gör oss sjuka och det är det som ofta drabbar den som inte går att nå. Även den frustrerade hjälparen riskerar att drabbas och utveckla fysiska och psykiska problem.
Inom mig har jag en bild av min pappa där han är glad och stark. Han leker med oss barn, fixar och bygger. Tar med oss på smådjursauktion och med oss hem har vi kaninungar, höns och kalkoner. Till stor del har jag honom att tacka för mitt intresse för djur och natur. Att mata småfåglar, spana efter rådjur och rävgryt...
När jag ser honom nu där han sitter, eller oftast ligger, på vårdrummet framför sin teve, är det nästan som om det inte är samma person jag har framför mig, som jag en gång kände. Vägen från då till nu har varit lång. Ingenting har förändrats över en natt. Ändå är det så svårt att acceptera att det blivit som det blivit.
Idag är det 21 år sedan min bror dog. Sedan den dagen har vi inte nått fram till min pappa, men den elakartade klumpen av sorg och förtvivlan i hans själ har gjort sig påmind vid mer än ett tillfälle. Visst är jag medveten om att det kan finnas många anledningar till att han drabbats av sina sjukdomar, men jag är övertygad om att hans obearbetade förnekelse inte har haft något positivt inflytande över hans liv heller. De flesta som får samma diagnos som min pappa (http://www.braintumor.org/patients-family-friends/about-brain-tumors/tumor-types/glioblastoma-multiforme.html) överlever i högst 15 månader. Han tillhör de 4 % som tagit sig igenom 5 år.
Jag är som jag är, jag tolkar allt och söker efter meningen med det som händer och sker. När det gäller min pappa så rör sig mina tankar i många olika banor, men oftast landar dom i samma slutsats. Jag tror att han gav upp just denna dag för 21 år sedan. Hoppet och meningen med livet kom aldrig tillbaka till honom. Det är så mycket mer, som jag inte tagit upp här, som tyder på det. Varje gång han blivit sjuk har hans starka kropp kämpat emot. Till och med så mycket att utomstående inte haft en aning om att han varit sjuk, men sedan han insjuknade senast har vi vetat att det bara kan gå på ett håll. Cancer är aldrig ett värdigt slut. Den äter upp dig inifrån och lämnar endast spillror kvar av den du en gång var. Men även om man gett upp hoppet och kanske till och med önskar att man inte längre fanns till, är den en kamp för livet till det sista andetaget.
Att finna lyckan, att inte förlora hoppet, att söka meningen med livet. Det är det som är viktigast, men även svårast i livets mörkaste stunder.
Så var aldrig rädd för att sträcka ut en hand, att fråga, att säga det du känner. För vad är det värsta som kan hända?
Kanske du inte når fram, men att du valde att inte försöka, är ändå alltid en svårare insikt att leva med.
tisdag 13 november 2012
statusuppdatering
Borde göra något helt annat just nu, för att inte tala om att jag skulle vilja göra något annat just nu.
Önskar jag hade fotografiskt minne, så att tiden med näsan i böckerna kunde kortas ned och lämna mer tid till annat...
... och det är mycket annat som både lockar, men som även skulle behöva göras.
Det har gått mer än en månad sedan jag flyttade, men jag har inte gått igenom alla mina grejer ännu. Visserligen är det kanske ingen panik, men jag kan inte förneka att det hade känts bra att få avsluta åtminstone något av allt det som påbörjats.
Ja, jag har flyttat. Har bott här i över en månad nu. Känns som hemma. Verkligen konstigt hur snabbt den känslan infann sig, eller kanske inte...
A och T bor här ibland och med sin pappa ibland. Just nu mest hos sin pappa, eftersom jag försöker ta mig igenom helveteskursen Human Biomedicin II med godkänt resultat. Den som även är anledningen till min önskan om ett fotografiskt minne. Håhå jaja, hade det bara inte varit för alla dessa läkemedel... som sannolikt kommer att vara mig välbekanta om några år -åtminstone en del av dem. Har ju ingen aning om vad jag vill jobba med inom min blivande profession.
Har ingen aning om en hel del annat heller för tillfället...
Ja, jag har flyttat. Det var dags. Hög tid att ta tag i livet, innan det försvann iväg.
Nej, vi är inte ovänner. Vänner. Precis som innan jag flyttade. Vi vet hur det är. Har varit. Det räcker så...
Åsikter har alla rätt att ha, men det är faktiskt bara vi som vet hur vi har haft det.
Min åsikt... är att känslor finns till för att vi ska visa dem. Känslor är en stor del av meningen med livet. Utan känslor får man överleva på hoppet.
Det går inte att leva på hoppet i evighet. Det spelar ingen roll hur envis man är, för till slut tar krafterna och hoppet också slut...
Livet är kort. Tro mig. Jag vet hur snabbt det kan ta slut. Ingen vet vad som händer i morgon. Det är bland annat den insikten som är den största anledningen till att detta vansinnespluggande känns så jobbigt. Hade ju hellre ägnat denna tid tillsammans med mina barn. Men det är såhär det funkar. Våra samhällsnormer är skapade utifrån lögnen att vi kommer att leva för evigt. Varför? Alla vet ju att det inte är sant.
Jag har i alla fall för avsikt att stanna kvar i livet så länge jag bara kan.
Jag vill även fylla mitt liv med det som känns rätt. Just nu innebär det bland annat att jag måste bevisa att jag uppnått den kunskap som samhället har bestämt att en sjuksköterska ska besitta. Fine. Jag kapitulerar. Inställer mig i ledet -och lider en liten smula.
Livet är kort. Det erbjuder snålt med utrymme att ägna sig åt att ångra saker och ting. I synnerhet saker man ville göra, men aldrig gjorde.
Med andra ord; om man vill någonting så måste man våga.
Det kommer visserligen alltid att finnas åsikter om allas våra val, men det är enligt min mening, ingenting som får ha någon betydelse, eftersom åsikter alltid kommer att existera oavsett vad vi väljer att göra.
Det är först när man vågar lita på sina känslor som man kan vara ärlig mot sig själv...
Önskar jag hade fotografiskt minne, så att tiden med näsan i böckerna kunde kortas ned och lämna mer tid till annat...
... och det är mycket annat som både lockar, men som även skulle behöva göras.
Det har gått mer än en månad sedan jag flyttade, men jag har inte gått igenom alla mina grejer ännu. Visserligen är det kanske ingen panik, men jag kan inte förneka att det hade känts bra att få avsluta åtminstone något av allt det som påbörjats.
Ja, jag har flyttat. Har bott här i över en månad nu. Känns som hemma. Verkligen konstigt hur snabbt den känslan infann sig, eller kanske inte...
A och T bor här ibland och med sin pappa ibland. Just nu mest hos sin pappa, eftersom jag försöker ta mig igenom helveteskursen Human Biomedicin II med godkänt resultat. Den som även är anledningen till min önskan om ett fotografiskt minne. Håhå jaja, hade det bara inte varit för alla dessa läkemedel... som sannolikt kommer att vara mig välbekanta om några år -åtminstone en del av dem. Har ju ingen aning om vad jag vill jobba med inom min blivande profession.
Har ingen aning om en hel del annat heller för tillfället...
Ja, jag har flyttat. Det var dags. Hög tid att ta tag i livet, innan det försvann iväg.
Nej, vi är inte ovänner. Vänner. Precis som innan jag flyttade. Vi vet hur det är. Har varit. Det räcker så...
Åsikter har alla rätt att ha, men det är faktiskt bara vi som vet hur vi har haft det.
Min åsikt... är att känslor finns till för att vi ska visa dem. Känslor är en stor del av meningen med livet. Utan känslor får man överleva på hoppet.
Det går inte att leva på hoppet i evighet. Det spelar ingen roll hur envis man är, för till slut tar krafterna och hoppet också slut...
Livet är kort. Tro mig. Jag vet hur snabbt det kan ta slut. Ingen vet vad som händer i morgon. Det är bland annat den insikten som är den största anledningen till att detta vansinnespluggande känns så jobbigt. Hade ju hellre ägnat denna tid tillsammans med mina barn. Men det är såhär det funkar. Våra samhällsnormer är skapade utifrån lögnen att vi kommer att leva för evigt. Varför? Alla vet ju att det inte är sant.
Jag har i alla fall för avsikt att stanna kvar i livet så länge jag bara kan.
Jag vill även fylla mitt liv med det som känns rätt. Just nu innebär det bland annat att jag måste bevisa att jag uppnått den kunskap som samhället har bestämt att en sjuksköterska ska besitta. Fine. Jag kapitulerar. Inställer mig i ledet -och lider en liten smula.
Livet är kort. Det erbjuder snålt med utrymme att ägna sig åt att ångra saker och ting. I synnerhet saker man ville göra, men aldrig gjorde.
Med andra ord; om man vill någonting så måste man våga.
Det kommer visserligen alltid att finnas åsikter om allas våra val, men det är enligt min mening, ingenting som får ha någon betydelse, eftersom åsikter alltid kommer att existera oavsett vad vi väljer att göra.
Det är först när man vågar lita på sina känslor som man kan vara ärlig mot sig själv...
Jag tror det kallas mod.
måndag 24 september 2012
Prestation...
... bedömning, utlåtande. Det är precis vad stora delar av mitt liv handlar om just nu och jag gillar det inte alls.
Det blir liksom en slags kamp mot självaste förnekelsefasen, där jag lägger all kraft på att tänka ut HUR jag ska angripa problemet med att få in ny kunskap i skallen, för att sedan fortsätta processen med att planera för NÄR jag ska börja med denna inbankning.
I stället för att "bara" sätta igång...
...men, så är jag väl inte den mest självsäkra personlighet jag träffat heller. Det beror ju så otroligt mycket på vad det handlar om dessutom.
Före påbörjad utbildning finns det liksom inte så värst många chanser att prova på det här med att agera sjuksyrra, med riktiga patienter som har riktiga sjukdomar och riktiga skador.
Att ge upp när det tar emot är inget alternativ för min del, men fasen vad mycket bättre jag hade mått just nu, om det varit en kalligrafilektion jag skulle hållit i på onsdag och inte en lektion om synförändringar!
Ett gemensamt intresse eller talang för ofta samman människor och det är ju även som så att en och samma person såklart kan tillhöra flera olika gemenskaper.
Jag har å ena sidan en gemenskap med mina studentkollegor, där vi till exempel denna vecka allihop ser fram emot att få närvara vid en obduktion samt mer eller mindre våndas inför kommande fallseminarium. I denna gemenskap är mycket av det vi upplever nytt för de flesta av oss och det ger en viss känsla...
Jag har å andra sidan en helt annan gemenskap med personer som har samma eller liknande yrken som det jag själv har. Där är det en helt annan känsla som råder eftersom jag helt enkelt är säker på vad jag kan. Det är en trygghetskänsla i det som jag kan längta efter i prestaionsångest-tider.
Jag träffade en person med ett liknande yrke i förra veckan och på bilderna kan man se vårt senaste samarbetsresultat...
Det blir liksom en slags kamp mot självaste förnekelsefasen, där jag lägger all kraft på att tänka ut HUR jag ska angripa problemet med att få in ny kunskap i skallen, för att sedan fortsätta processen med att planera för NÄR jag ska börja med denna inbankning.
I stället för att "bara" sätta igång...
...men, så är jag väl inte den mest självsäkra personlighet jag träffat heller. Det beror ju så otroligt mycket på vad det handlar om dessutom.
Före påbörjad utbildning finns det liksom inte så värst många chanser att prova på det här med att agera sjuksyrra, med riktiga patienter som har riktiga sjukdomar och riktiga skador.
Att ge upp när det tar emot är inget alternativ för min del, men fasen vad mycket bättre jag hade mått just nu, om det varit en kalligrafilektion jag skulle hållit i på onsdag och inte en lektion om synförändringar!
Ett gemensamt intresse eller talang för ofta samman människor och det är ju även som så att en och samma person såklart kan tillhöra flera olika gemenskaper.
Jag har å ena sidan en gemenskap med mina studentkollegor, där vi till exempel denna vecka allihop ser fram emot att få närvara vid en obduktion samt mer eller mindre våndas inför kommande fallseminarium. I denna gemenskap är mycket av det vi upplever nytt för de flesta av oss och det ger en viss känsla...
Jag har å andra sidan en helt annan gemenskap med personer som har samma eller liknande yrken som det jag själv har. Där är det en helt annan känsla som råder eftersom jag helt enkelt är säker på vad jag kan. Det är en trygghetskänsla i det som jag kan längta efter i prestaionsångest-tider.
Jag träffade en person med ett liknande yrke i förra veckan och på bilderna kan man se vårt senaste samarbetsresultat...
... där jag tecknat bilden på ett papper och han gjorde ett konstverk av bilden på mitt skinn.
Sov gott
fredag 7 september 2012
det kom ett brev...
... från Jordbruksverket. "Bekräfta och rätta uppgifterna om din hund".
Kände liksom på mig att det var detta saken gällde redan innan jag öppnat och jag höll nog därför redan på att försöka minnas allt möjligt från den delen av mitt liv...
Ibland har det liksom kommit upp saker som fått mig att känna att jag kanske borde avsluta något som hört ihop med min hund, men, sedan har det aldrig blivit något konkret av det hela, utan tankarna har bara runnit ut i sanden. Det är nog därför dessa brev skickas ut till personer som står registrerade som hundägare i SKK's register...
Han dog i maj 2009, om jag minns rätt. Han var då inte längre min hund, utan hade flyttat till sin nya familj. (Historien om varför och hur jag klarade av att lämna honom är en helt annan och den absoluta sanningen kring omständigheterna tillhör bara mig...)
Han hade en fantastisk andra halva av sitt liv hos "sin familj" och jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det.
Men visst saknade jag honom. Han var ju mitt lilla barn -åtminstone trodde i alla fall han det :)
Pepsi, jag hittade dig i en tidningsannons. Det fanns inga bilder, men det stod att din pappa var Labrador och din mamma var Border collie/Newfoundland. När jag kom för att titta på dig, möttes jag av dina föräldrar i dörren. Dom var väldigt välkomnande, men du var en liten räka och gjorde allt för att gömma dig bakom dom. Att "välja valpen som först kommer fram" var inte ens ett alternativ i detta läge -jag visste direkt att det var dig jag skulle ha. Jag visste det redan då, att du var något alldeles särskilt och att du skulle följa mig överallt. Och när vi åkte mot ditt nya hem, du och jag ensamma i bilen, så visste nog även du det...
I början var du rädd för främlingar och bland annat min pappa bara skakade på huvudet åt mig, för att jag lyckats hitta en så ynklig liten stackare, som det aldrig skulle bli någon riktig hund utav. Men kan man tänka sig - det blev en alldeles utomordentligt bra hund utav dig. Inte nog med att du vaktade allt som var mitt (och ditt) oklanderligt, du hade även en fantastisk personlighet, som kom fram när du byggt upp ditt självförtroende. Dessutom var du otroligt vacker.
Kände liksom på mig att det var detta saken gällde redan innan jag öppnat och jag höll nog därför redan på att försöka minnas allt möjligt från den delen av mitt liv...
Ibland har det liksom kommit upp saker som fått mig att känna att jag kanske borde avsluta något som hört ihop med min hund, men, sedan har det aldrig blivit något konkret av det hela, utan tankarna har bara runnit ut i sanden. Det är nog därför dessa brev skickas ut till personer som står registrerade som hundägare i SKK's register...
Han dog i maj 2009, om jag minns rätt. Han var då inte längre min hund, utan hade flyttat till sin nya familj. (Historien om varför och hur jag klarade av att lämna honom är en helt annan och den absoluta sanningen kring omständigheterna tillhör bara mig...)
Han hade en fantastisk andra halva av sitt liv hos "sin familj" och jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det.
Men visst saknade jag honom. Han var ju mitt lilla barn -åtminstone trodde i alla fall han det :)
Pepsi, jag hittade dig i en tidningsannons. Det fanns inga bilder, men det stod att din pappa var Labrador och din mamma var Border collie/Newfoundland. När jag kom för att titta på dig, möttes jag av dina föräldrar i dörren. Dom var väldigt välkomnande, men du var en liten räka och gjorde allt för att gömma dig bakom dom. Att "välja valpen som först kommer fram" var inte ens ett alternativ i detta läge -jag visste direkt att det var dig jag skulle ha. Jag visste det redan då, att du var något alldeles särskilt och att du skulle följa mig överallt. Och när vi åkte mot ditt nya hem, du och jag ensamma i bilen, så visste nog även du det...
I början var du rädd för främlingar och bland annat min pappa bara skakade på huvudet åt mig, för att jag lyckats hitta en så ynklig liten stackare, som det aldrig skulle bli någon riktig hund utav. Men kan man tänka sig - det blev en alldeles utomordentligt bra hund utav dig. Inte nog med att du vaktade allt som var mitt (och ditt) oklanderligt, du hade även en fantastisk personlighet, som kom fram när du byggt upp ditt självförtroende. Dessutom var du otroligt vacker.
Du var min älskade, fina hund och i mitt minne kommer du alltid att leva kvar.
tisdag 21 augusti 2012
sensommar...
... skolstart och vart tog ledigheten vägen?
I dag var första dagen i tvåan för A. Jag frågade henne i går kväll om hon kände sig nervös, men det var hon minsann inte. Inte i morse heller för den delen. Men, tydligen så var det lite si och så med sanningshalten i hennes svar, för efter mindre än en timme i skolan fick vi gå hem igen. Då släppte nämligen nervositeten sitt grepp om hennes oroliga själ och det sympatikuspåslag som haft hennes lilla kropp i ett järngrepp kopplade över till parasympatiskt lugn, vilket resulterade i ett styck uppkastning i skolans sandlåda. Stackars A. Lika fort som vi var hemma igen (100 m från skolan) lika fort var hon bra igen. Så bra till och med, att vi hann baka chokladmuffins innan det var dags att gå och hämta T som var på "höstterminsstartfest" på sin nya förskoleavdelning. Den ligger i skolans lokaler och detta är naturligtvis mycket viktigt att understryka i samtliga sammanhang. I affären kan vilka vilt främmande personer som helst, helt utan förvarning, bli underrättade om att T minsann både har börjat nästan i skolan och att han har en alldeles egen motorcykel därhemma. Tur att de flesta okända människor han berättar detta för visar mer eller mindre, men åtminstone någon, form av intresse. Det verkar ju bevisligen vara mycket viktigt för honom :)
Så, i morgon börjar vardagen på allvar, åtminstone för resten av familjen. Jag vet inte riktigt vad jag vill kalla de närmsta två kommande veckorna i mitt liv... Semester är det inte, men kanske jag skulle kunna ta det lite lugnt innan pluggandet drar igång för min del den 3 september... Får väl se hur det blir med det -eventuellt lite mer "piano" nästa vecka och avslutning av lite skisser jag lovat, samt finslipning av mitt nästa inbokade tattoo-projekt som ju måste färdigställas...
I dag var första dagen i tvåan för A. Jag frågade henne i går kväll om hon kände sig nervös, men det var hon minsann inte. Inte i morse heller för den delen. Men, tydligen så var det lite si och så med sanningshalten i hennes svar, för efter mindre än en timme i skolan fick vi gå hem igen. Då släppte nämligen nervositeten sitt grepp om hennes oroliga själ och det sympatikuspåslag som haft hennes lilla kropp i ett järngrepp kopplade över till parasympatiskt lugn, vilket resulterade i ett styck uppkastning i skolans sandlåda. Stackars A. Lika fort som vi var hemma igen (100 m från skolan) lika fort var hon bra igen. Så bra till och med, att vi hann baka chokladmuffins innan det var dags att gå och hämta T som var på "höstterminsstartfest" på sin nya förskoleavdelning. Den ligger i skolans lokaler och detta är naturligtvis mycket viktigt att understryka i samtliga sammanhang. I affären kan vilka vilt främmande personer som helst, helt utan förvarning, bli underrättade om att T minsann både har börjat nästan i skolan och att han har en alldeles egen motorcykel därhemma. Tur att de flesta okända människor han berättar detta för visar mer eller mindre, men åtminstone någon, form av intresse. Det verkar ju bevisligen vara mycket viktigt för honom :)
Så, i morgon börjar vardagen på allvar, åtminstone för resten av familjen. Jag vet inte riktigt vad jag vill kalla de närmsta två kommande veckorna i mitt liv... Semester är det inte, men kanske jag skulle kunna ta det lite lugnt innan pluggandet drar igång för min del den 3 september... Får väl se hur det blir med det -eventuellt lite mer "piano" nästa vecka och avslutning av lite skisser jag lovat, samt finslipning av mitt nästa inbokade tattoo-projekt som ju måste färdigställas...
... efter 16 år ska ödlan äntligen få lite sällskap :)
"brightest stars in my heart ********* Tintin Agnes"
innan ni fanns där, hade jag ingen aning om hur mycket kärlek det kunde rymmas i mitt ♥
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)