tiden går...

... och vi med den.

Att finna lyckan i dess sanna mening tror jag är meningen med vår tid här, meningen med våra liv.
Att alltid göra det som är rätt är nog en omöjlighet, men att alltid göra det som är gott är fullt möjligt i vilken situation som helst. Det valet har vi alltid.
Men vad händer då dina goda handlingar och avsikter inte når fram? När någon vänder sig bort och inte förmår ta emot...

Vi drabbas alla mer eller mindre av traumatiska upplevelser genom livet. De flesta av oss tar sig på ett eller annat vis igenom dessa upplevelser och många gånger går vi efteråt starkare in i en ny del av livet. Vi fortsätter... med nya erfarenheter om vad livet kan handla om och utsätta oss för, men kanske framförallt, med nya insikter och fördjupad förståelse för vilka vi egentligen är. Vi lär känna oss själva på ett djupare plan -förvisso ett plan som vi säkert hellre varit förutan i utbyte mot att slippa traumat som skapat förutsättningarna, men, vad som händer oss själva och de personer vi har omkring oss kommer vi aldrig att kunna råda över. Vi kommer alltid att drabbas i större eller mindre omfattning, så länge vi lever.

De av oss som inte tar sig vidare, som inte går stärkta av erfarenheten ut på andra sidan, vad händer med dem? Det är dessa människor som är svårast att nå, som vänder sig bort, eller som sluter sig och inte förmår ta emot goda avsikter och handlingar. För den som blir utestängd, för den som vill göra gott, skapar detta frustration och en känsla av hopplöshet. För den som sluter sig eller vänder sig bort innebär det att traumat stannar kvar obearbetat inombords, som en elakartad klump av sorg och förtvivlan i själen. Förvisso använder vi oss alla av olika strategier för att hantera livets svårigheter där tystnad och förnekelse är en naturlig fas då vi hamnar i ett chocktillstånd. Men detta är inget statiskt tillstånd. Det naturliga är att chocken övergår i en reaktionsfas och vidare in i en bearbetningsfas och slutligen landar i en nyorienteringsfas. Att fastna i förnekelse och att inte våga gå vidare gör oss sjuka och det är det som ofta drabbar den som inte går att nå. Även den frustrerade hjälparen riskerar att drabbas och utveckla fysiska och psykiska problem.

Inom mig har jag en bild av min pappa där han är glad och stark. Han leker med oss barn, fixar och bygger. Tar med oss på smådjursauktion och med oss hem har vi kaninungar, höns och kalkoner. Till stor del har jag honom att tacka för mitt intresse för djur och natur. Att mata småfåglar, spana efter rådjur och rävgryt...
När jag ser honom nu där han sitter, eller oftast ligger, på vårdrummet framför sin teve, är det nästan som om det inte är samma person jag har framför mig, som jag en gång kände. Vägen från då till nu har varit lång. Ingenting har förändrats över en natt. Ändå är det så svårt att acceptera att det blivit som det blivit.

Idag är det 21 år sedan min bror dog. Sedan den dagen har vi inte nått fram till min pappa, men den elakartade klumpen av sorg och förtvivlan i hans själ har gjort sig påmind vid mer än ett tillfälle. Visst är jag medveten om att det kan finnas många anledningar till att han drabbats av sina sjukdomar, men jag är övertygad om att hans obearbetade förnekelse inte har haft något positivt inflytande över hans liv heller. De flesta som får samma diagnos som min pappa (http://www.braintumor.org/patients-family-friends/about-brain-tumors/tumor-types/glioblastoma-multiforme.html) överlever i högst 15 månader. Han tillhör de 4 % som tagit sig igenom 5 år.
Jag är som jag är, jag tolkar allt och söker efter meningen med det som händer och sker. När det gäller min pappa så rör sig mina tankar i många olika banor, men oftast landar dom i samma slutsats. Jag tror att han gav upp just denna dag för 21 år sedan. Hoppet och meningen med livet kom aldrig tillbaka till honom. Det är så mycket mer, som jag inte tagit upp här, som tyder på det. Varje gång han blivit sjuk har hans starka kropp kämpat emot. Till och med så mycket att utomstående inte haft en aning om att han varit sjuk, men sedan han insjuknade senast har vi vetat att det bara kan gå på ett håll. Cancer är aldrig ett värdigt slut. Den äter upp dig inifrån och lämnar endast spillror kvar av den du en gång var. Men även om man gett upp hoppet och kanske till och med önskar att man inte längre fanns till, är den en kamp för livet till det sista andetaget.

Att finna lyckan, att inte förlora hoppet, att söka meningen med livet. Det är det som är viktigast, men även svårast i livets mörkaste stunder.
Så var aldrig rädd för att sträcka ut en hand, att fråga, att säga det du känner. För vad är det värsta som kan hända?
Kanske du inte når fram, men att du valde att inte försöka, är ändå alltid en svårare insikt att leva med.