Det blir liksom en slags kamp mot självaste förnekelsefasen, där jag lägger all kraft på att tänka ut HUR jag ska angripa problemet med att få in ny kunskap i skallen, för att sedan fortsätta processen med att planera för NÄR jag ska börja med denna inbankning.
I stället för att "bara" sätta igång...
...men, så är jag väl inte den mest självsäkra personlighet jag träffat heller. Det beror ju så otroligt mycket på vad det handlar om dessutom.
Före påbörjad utbildning finns det liksom inte så värst många chanser att prova på det här med att agera sjuksyrra, med riktiga patienter som har riktiga sjukdomar och riktiga skador.
Att ge upp när det tar emot är inget alternativ för min del, men fasen vad mycket bättre jag hade mått just nu, om det varit en kalligrafilektion jag skulle hållit i på onsdag och inte en lektion om synförändringar!
Ett gemensamt intresse eller talang för ofta samman människor och det är ju även som så att en och samma person såklart kan tillhöra flera olika gemenskaper.
Jag har å ena sidan en gemenskap med mina studentkollegor, där vi till exempel denna vecka allihop ser fram emot att få närvara vid en obduktion samt mer eller mindre våndas inför kommande fallseminarium. I denna gemenskap är mycket av det vi upplever nytt för de flesta av oss och det ger en viss känsla...
Jag har å andra sidan en helt annan gemenskap med personer som har samma eller liknande yrken som det jag själv har. Där är det en helt annan känsla som råder eftersom jag helt enkelt är säker på vad jag kan. Det är en trygghetskänsla i det som jag kan längta efter i prestaionsångest-tider.
Jag träffade en person med ett liknande yrke i förra veckan och på bilderna kan man se vårt senaste samarbetsresultat...
... där jag tecknat bilden på ett papper och han gjorde ett konstverk av bilden på mitt skinn.
Sov gott
