Här hittar du färg och form och vardagsfilosofi. Välkommen!

tisdag 13 november 2012

statusuppdatering

Borde göra något helt annat just nu, för att inte tala om att jag skulle vilja göra något annat just nu.
Önskar jag hade fotografiskt minne, så att tiden med näsan i böckerna kunde kortas ned och lämna mer tid till annat...
... och det är mycket annat som både lockar, men som även skulle behöva göras.

Det har gått mer än en månad sedan jag flyttade, men jag har inte gått igenom alla mina grejer ännu. Visserligen är det kanske ingen panik, men jag kan inte förneka att det hade känts bra att få avsluta åtminstone något av allt det som påbörjats.

Ja, jag har flyttat. Har bott här i över en månad nu. Känns som hemma. Verkligen konstigt hur snabbt den känslan infann sig, eller kanske inte...
A och T bor här ibland och med sin pappa ibland. Just nu mest hos sin pappa, eftersom jag försöker ta mig igenom helveteskursen Human Biomedicin II med godkänt resultat. Den som även är anledningen till min önskan om ett fotografiskt minne. Håhå jaja, hade det bara inte varit för alla dessa läkemedel... som sannolikt kommer att vara mig välbekanta om några år -åtminstone en del av dem. Har ju ingen aning om vad jag vill jobba med inom min blivande profession.

Har ingen aning om en hel del annat heller för tillfället...

Ja, jag har flyttat. Det var dags. Hög tid att ta tag i livet, innan det försvann iväg.
Nej, vi är inte ovänner. Vänner. Precis som innan jag flyttade. Vi vet hur det är. Har varit. Det räcker så...
Åsikter har alla rätt att ha, men det är faktiskt bara vi som vet hur vi har haft det.

Min åsikt... är att känslor finns till för att vi ska visa dem. Känslor är en stor del av meningen med livet. Utan känslor får man överleva på hoppet.
Det går inte att leva på hoppet i evighet. Det spelar ingen roll hur envis man är, för till slut tar krafterna  och hoppet också slut...

Livet är kort. Tro mig. Jag vet hur snabbt det kan ta slut. Ingen vet vad som händer i morgon. Det är bland annat den insikten som är den största anledningen till att detta vansinnespluggande känns så jobbigt. Hade ju hellre ägnat denna tid tillsammans med mina barn. Men det är såhär det funkar. Våra samhällsnormer är skapade utifrån lögnen att vi kommer att leva för evigt. Varför? Alla vet ju att det inte är sant.

Jag har i alla fall för avsikt att stanna kvar i livet så länge jag bara kan.
Jag vill även fylla mitt liv med det som känns rätt. Just nu innebär det bland annat att jag måste bevisa att jag uppnått den kunskap som samhället har bestämt att en sjuksköterska ska besitta. Fine. Jag kapitulerar. Inställer mig i ledet -och lider en liten smula.

Livet är kort. Det erbjuder snålt med utrymme att ägna sig åt att ångra saker och ting. I synnerhet saker man ville göra, men aldrig gjorde.
Med andra ord; om man vill någonting så måste man våga.
Det kommer visserligen alltid att finnas åsikter om allas våra val, men det är enligt min mening, ingenting som får ha någon betydelse, eftersom åsikter alltid kommer att existera oavsett vad vi väljer att göra.
Det är först när man vågar lita på sina känslor som man kan vara ärlig mot sig själv...
 
 
 
Jag tror det kallas mod.